jag vet inte varför jag funderar över att som inte går att fixa...
att växa upp är en av det svåraste saker i världen. att förstå att man inte längre är ung och att man äntligen ska ut i världen kan vara skrämmande. jag vill kunna flytta hem ifrån kunna skaffa ett hem, hitta nån att dela mitt liv med. även om jag redan vet vem jag vill dela det med..
När vet man att livet kommer förändrats vad ska man säga då?
hur vet vi att det kommer bli bra eller dåligt.
jag vet inte om jag gör rätt saker med mitt liv just mu men jag hoppas iaf på det bästa.
drömmarna blir inte bättre om jag ska vara ärlig.. det börjar bli som förr hon som lämna mig, hon som inte ville ha mig i sitt liv. rösterna i mitt huvud börjar komma tillbaka hennes röst som säger att jag borde lägga ner nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar